Mil veces lo he pensado y algunas veces lo he dicho ya: no hay que temer la uniformidad y la monotonía. La pasmosa facilidad de comunicaciones, los ferrocarriles, el telégrafo y el teléfono, que llevan a escape mercancías y personas de un extremo a otro de la tierra, y que transmiten y comunican el pensamiento y la palabra con la rapidez del rayo, no logran aún, ni lograrán nunca, identificarnos, desteñirnos, digámoslo así, y hacer que perdamos el sello característico de casta, lengua, nación y tribu que cada cual tiene. Se diría que para precavernos contra el roce, que pudiera limar y pulir las diferencias, nos armamos instintivamente de una virtud conservadora de lo castizo que persiste en el fondo, aunque superficialmente desaparezca.
Lo que llaman ahora high-life, o dígase aquella parte de la sociedad más rica, elegante y empingorotada, nos parece que debe ser cosmopolita, y sin embargo no lo es. Hombres y mujeres hablan en francés tan bien y a veces mejor que en español. Algunos chapurrean además la lengua inglesa y hasta la alemana. Cuando leen algo leen libros extranjeros porque de los indígenas se aburren, sin que nos empeñemos en dilucidar aquí si con razón o sin ella. Los caballeros, como no carezcan de metales preciosos o de los signos que los representan, se hacen traer de Londres trajes, caballos y coches, y las señoras se hacen traer de París vestidos y tocados. La cocina francesa hace que la española se olvide o se pervierta. Y por último, la costumbre del veraneo rara vez lleva a sus castillos y quintas a nuestros elegantes de ambos sexos, sino se los lleva a Francia, a Suiza, a Inglaterra, o a más hiperbóreas regiones. Cuando la guita es corta y no puede esparciarse el cimbel, debe volar por lo menos hasta Biarritz.
Pues bien: con todo eso, y a pesar de todo eso, nuestra high-life sigue siendo tan española como en lo antiguo, y no necesita el autor de comedias y de novelas, a fin de conservar el color local y nacional de sus personajes, buscarlos bajo las ínfimas capas sociales, o ir por ellos a las Batuecas o a los más esquivos, alpestres y recónditos lugares. | Jag har tänkt det tusentals gånger och sagt det då och då: vi ska inte vara rädda för enformigheten och monotonin. Kommunikationens häpnadsväckande enkelhet, järnvägarna, telegrafen och telefonen, som skickar varor och personer från en ände av världen till en annan, och som överför och förmedlar tanken och ordet med ljusets hastighet, lyckas ännu inte, och kommer heller aldrig att lyckas, identifiera oss, tvätta bort vår prägel, så att säga, och få oss att förlora våra karakteristiska tecken på ätt, språk, nation och stam som var och en av oss bär på. Man skulle kunna säga att för att skydda oss mot den kontakt med andra som skulle kunna fila ner och putsa bort skillnaderna, beväpnar vi oss instinktivt med en bevarande inställning till det genuina som finns kvar i grunden, även om det till ytan har försvunnit. Det som vi nuförtiden kallar för high-life, det vill säga det samhällsskikt som är allra rikast, mest elegant och förnämt, tycker vi bör vara kosmopolitiskt, men det är det inte. Män och kvinnor talar franska lika bra och ibland bättre än spanska. Vissa av dem rådbråkar till och med det engelska eller tyska språket. När de läser är det utländska böcker, eftersom de har tröttnat på de inhemska, utan att vi här ger oss in på att klargöra om det är med eller utan anledning. Herrarna, som inte saknar ädla metaller eller annat som representerar detsamma, låter skicka efter kostymer, hästar och bilar från London, och damerna låter skicka efter dräkter och huvudbonader från Paris. Det franska köket får det spanska att bli bortglömt eller förstört. Och slutligen, vanan att åka på semesterresa innebär sällan att våra eleganta damer och herrar besöker sina slott och villor, utan de åker till Frankrike, Schweiz, England, eller mer nordligt belägna regioner. När de har ont om slantar och inte kan sprida sina vingar, måste de i alla fall flyga till Biarritz. Med allt detta, och trots allt detta fortsätter vårt high-life att vara lika spanskt som förut, och för att behålla den lokala och nationella prägeln hos sina karaktärer behöver komedi- och romanförfattaren inte söka efter dem bland de lägre samhällsklasserna, eller ge sig av efter dem i naturreservatet Las Batuecas eller mer otillgängliga, alpina och avlägsna platser.
|